lördag 20 december 2014

Majken på plats i Malmörummet

Majken på bibblan
Det hänger en ny tavla på stadsbiblioteket i Malmö. I Malmörummet. Den är målad av konstnären Leif Nelson och föreställer poeten och frälsningssoldaten Majken Johansson. Tavlan avtäcktes vid en liten ceremoni med diktläsning, tal och tilltugg för ett tag sedan. Vi var nog bara 10-15 personer där, men det kändes lagom. Majken Johansson gick på Sorgenfriskolan som barn - precis som min far, slog det mig. Bara ett par år skiljer dem åt, så de borde ha gått där samtidigt, i början av 1940-talet. Häromdagen frågade jag honom om han kände till henne, men det gjorde han inte. Så småningom poppade dock ett minne upp av den gitarr- och munspelande frälsningssoldatfiguren Majken, men han kände inte till henne som poet. Nu är min gamle far inte direkt någon poetry type of dad, och inte heller tillhör han William Booth’s glada skara - så att han inte skulle ha någon vidare pejl på fröken Johansson var nog väntat. Hur som helst så berättade jag om Majken för honom, och högläste några av hennes dikter med motiv från Malmö. Han tog till sig dem med ens. Minnen väcktes till liv, speciellt när hennes ord om ett vintrigt Sorgenfri landade i honom. Han kände igen alltsammans mycket väl - krigsvintrarna, isbanan, de tidsspecifika detaljerna - det var ju här, i kvarteren runt Sorgenfri som han växte upp.

Ett par strofer ur dikten Novelette, från samlingen Liksom överlämnad (1965):

Också på söder i den tredje staden. 

låg isen tjock

Under krigsvintrarna.

På Sorgenfri spolade de vatten

ur långa slangar ända från oktober;

i januari var vi klara

för skridskomärket i brons.

Alla hade inte helrör, en stor skruv 

under framfoten och breda remmar

kring vristen fick hålla fästet.

/

Långa kvällar svepte strålkastarljus

över Sorgenfri.

Pojkarna kom vinande i stora skinnhandskar

med hög krage. Att bli förd

några varv runt banan

av ett par kraghandskade mot skulderbladen

blev mera värt än lilla a i räkning.

/

En hette Olle och vågade ha snaggat hår

när de andra började med långt.

Han gick i läroverk och vita strumpor.

Mittemot banan koktes

karamallblock i flera färger och såldes

marzipan ur pappersformar.

Alltihopa var kupongfritt och av sackarin.

Det var Olle som bjöd, och jag gick villigt

till tandläkaren hela våren.

Utom på Sorgenfri

såg jag honom aldrig, men

ännu i paltbrödsköerna på sommaren

kammade jag håret framför varje skyltfönster

ifall

han skulle gå förbi.

(….).